Jag fick tummen ur och såg filmversionen av Frank Millers "hypernoir"-serie Sin City nu i helgen. Och jag kan rekommendera alla älskare av ögongodis att gå och se den.
Det som är så häftigt med den här filmen är att den använder sig av digitala effekter och den senaste trickfilmstekniken för att distansera sig från verkligheten snarare än för att skapa någon slags illusion eller simulering av verklighet.
Faktum är att jag nog aldrig tidigare sett en live action-film som så till den milda grad går in för att se ut som tidningstryck och tushteckningar.
Så rent visuellt är filmen Sin City en nästintill bokstavstrogen överföring av Frank Millers tecknade serie.
På berättelseplanet skiljer det sig dock, tyvärr. Robert Rodriguez har varit trogen även vad gäller storyline och repliker - men, men, men, han glömmer bort mellanrummen mellan serierutorna, själva rytmen om ni så vill.
I serien Sin City har ju Frank Miller tagit noir-genrens alla konventioner och skruvat upp reglagen till vol. 11: Skurkarna är så korrumperade och perverterade att det inte går att se dem som mänskliga, medan de hårdkokta hjältarnas stoicism främst tar sig uttryck i deras förmåga att ta emot groteska mängder stryk. För att något sådant ska bli begripligt, för att det överhuvud taget ska bli uthärdligt, krävs det att vi på något sätt får ta del av alla de ädla känslor som hjälten enligt konventionen absolut inte får blotta offentligt. Och det är därför som den inre monologen varit en sån viktig del av all ordentlig noir ända sen Ramoynd Chandler först skrev "The big sleep".
För att den inre monologen i sin tur ska funka som grepp så krävs det vidare att hjältens ord får tid på sig att sjunka in. Och här har den här filmen sin stora brist: handlingen swischar på i samma hyperaktiva tempo som i alla andra av Robert Rodriguez filmer.
När den nästan helt avhumaniserade hämnaren Marv i filmen säger "jag älskar dig" och menar det, så är det ingen större grej för publiken - han har tagit sig dithän alldeles för snabbt, utan någon större vånda. Och dessutom är han samtidigt upptagen med att simma som en delfin genom kloakerna.
För att byta vinkel lite: på den här bloggen görs en väldans intressant feministisk analys av Sin City. "Den första sanna filmen om patriarkatet"...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar