Det vackraste och häftigaste du kan se på bio just nu är den danska dockfilmen Strings. Den är inte bara visuellt utmanande, utan har också en genialisk grundpremiss: i någon slags alternativ värld är alla levande varelser marionetter, styrda av fullt synliga bomullstrådar som går hela vägen upp i himlen. Trådarna stryr folks liv både direkt och indirekt - av naturliga skäl kan till exempel husen i marionettvärlden inte ha tak, så det regnar alltid in. När dockorna slåss försöker de i första hand kapa varandras "huvudtråd" med speciella knivar, och allså är alla krigares rustningar försedda med "trådskydd". En av de roligaste lekarna för barn är att "trassla ihop sig".
Hur de fortplantar sig är också ett stycke för sig.
Regissören Anders Rønnow Klarlund har helt enkelt fokuserat på alla de aspekter av en genre som man oftast brukar försöka bortse från, och har därefter extrapolerat en helt ny logiskt fungerande värld ur dem.
Det är fantasy när det är som bäst.
De flesta svenska recensenter som sett Strings har dock stört sig på att handlingen, som liknar ett shakespearianskt ödesdrama, drar lite åt det banala hållet. Jag tror att de har missuppfattat filmens premisser litegrann.
Det är ju klart som fan att invånarna på dockteaterplaneten lever ut sin tillvaro som om de var aktörer i ett typiskt dockteaterdrama! Och det är ju just därför som det blir så otroligt vackert i de stunder då karaktärerna sätter sig över den roll de blivit tilldelade.
Gå och se, om ni får chansen. Som vanligt är det bra mycket svårare att hitta en nordisk rulle än, säg, en Disneyfilm på svenska biografer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar