Det jag verkligen inte hade väntat mig att upptäcka när jag besökte Nationalmusems nya utställning "© Stig Lindberg" var att gamle Stig även hade skapat en hel del konstverk som, tja... hur ska man säga, som ärligt talat inte var nåt bra.
Åtminstonde jag kände ju till Stig Lindberg som underdrifternas mästare, killen som fixerar en form med två tre slängiga men precisa pennstreck, kontrastmästaren som frammanar ett träd genom tre gröna cirklar på vit botten - en snubbe som jobbar enligt pricipen "less is more" helt enkelt.
Men på utställningen kom även en annan sida fram. Flera av hans tidiga porslinsdesigner, och de flesta av hans tavlor, svämmade över av otäckt plottrigt myllrande mönster som framkallade sjösjuka vid längre betraktande.
Och färgerna, brrr!
Hela paletten, alla färger på en och samma gång! Dessutom med en extra olycklig förkärlek för guldockra, ni vet den där depressionsframkallande färgnyansen som alla nuförtiden helt enkelt kallar "smutsgult".
Det är alltid trist när man måste omvärdera en gammal hjälte.
Dock, det ska understrykas, ovanstående var undantagen, de tidiga experimenten och så vidare. När det gäller kaffekoppar är det fortfarande ingen som kan slå mästaren på fingrarna. De är fantastiska.
Som bäst verkar Stig Lindberg faktiskt ha varit just då materialet och framställningsprocessen tvingat honom att reducera nyanserna och begränsa sig till en eller två färger. Det vad då hans renodlade, slängiga stil kom bäst till sin rätt.
Även hos hans skulpturer kan man se en utveckling åt det hållet, ju mer han reducerar figurerna desdå snyggare blir de.
Nu är det här bara en ovederlagd teori jag har, men jag undrar om inte industriarbetets konformitet på Gustavsbergs fabriker faktiskt gjorde Stig Lindberg till en bättre konstnär. Inom industrin finns en rent pengamässig poäng i att ständigt försöka förenkla framställnigsprocessen, och jag lutar åt att det kan ha varit just detta som fick igång Stig Lindberg åt rätt håll rent estestiskt.
Hade han bara fortsatt att måla tavlor hade det nog aldrig blivit nåt av honom. För hans tidigaste verk - som sagt, brrr!
Nu gör utställningskommissarierna en poäng av att Stig Lindberg alltid kallade sig själv konstnär. Dessutom vill de diskutera upphovsrätt och design ur ett bredare perspektiv. Det är därför det finns ett "©" med i titeln. Och det är också därför som en av montrarna fyllts med piratkopior, plagiat och pastischer på Stig Lindbergs verk, likväl som senare mönsteranvändingar som Lindberg själv inte kunnat godkänna, t ex McDonaldsmuggarna som jag skrev om i fjol.
Men att utställningen vill sätta immateriella rättigheter på tapeten blir ganska ironiskt när man betänker att utställningens affisch är ett så uppenbart plagiat av René Magritte!
Jamförelsen är i och för sig inte helt fel. Även Magritte var en hantverkare, mycket av hans försörjning kom från reklamjobb och han gjorde några av sina bästa verk när han jobbade inom industrin med en deadline och en begränsad budget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar