måndag, juni 19, 2006

I mitt hus där jag bor känner ingen varann

Jag mötte grannens katt i trapphuset nu igen när jag kom hem från krogen. Den jamade ömkligt, plirade med ögonen och satte sig sedan att krafsa bestämt på grannens mycket stängda dörr.
"Sorry", sa jag åt katten med en fylletrött blinkning, "men det där kan jag inte göra nåt åt".
"jamen kom igen nu" svarade katten. "Mina korkade ägare tror fortfarande att dom kan göra en utekatt av mig. Du måste styra upp det här".
"Måste jag inte alls" , svarade jag. "Ni har bott här i ett halvår nu, ni får ta ansvar för det där själva".
Jo, men kom loss nu", sade katten otåligt, "Vi har ju gjort det här flera gånger förut. Dom brukar ju öppna den här dörren åt mig när du ringer på". Han krafsade med klorna den här gången, och lämnade långa repor, som utropstecken.
"Ja, men detdär är ingen hållbar lösning", svarade jag samtidigt som jag letade efter nycklarna i jackfickan. "Och jag tänker inte väcka folk mitt i natten på en vardag bara för att du ska få komma inomhus".
"Jomen kom igen, pep katten och ringlade sig smeksamt runt mina ben. "Jag försmääktar här ute, snälla snälla snäääälla..."
"Det verkar inte gå någon nöd på dig", anmärkte jag torrt. "din päls är nyborstad, du verkar pigg och välnärd, snarast lite överviktig". Jag makade undan honom från min dörr med ena foten. "du kan väl sticka och jaga en fågel eller nåt".
"Hörrudu", fräste katten med en oväntad skärpa. "Jag är faktiskt en renrasig perser. Jag förtjänar bättre än så här. Kolla på min långa päls igen, va. Den räcker för fan ned till golvet. Jag är inte framavlad för att kräla omkring i lortiga buskage med den här kroppen. Jag ska över huvud taget inte vistas bland allmänheten utan livvakt. Och att idioterna på andra sidan den här dörren inte begriper detta gör inte saken mindre skandalös".
Jag tvekade lite. Han hade onekligen en poäng där.
"Okej då. Jag kanske tar ett snack med dina ägare i morgon. Om jag hinner. Men jag vill inte bli indragen i nåt. Nu får du faktiskt ursäkta mig" Jag fumlade lite med nycklarna och öppnade min egen dörr.
"Nu fick jag plötsligt en jättebra ide!" spann katten. "Vad sägs om att jag kvartar hos dig nu i natt?"
"Öh, nej, det tycker jag inte" svarade jag. "Nej. Vänta. Det är inte en bra idé. Det börjar med en enstaka kväll, och sen blir det till en vana, och innan man vet ordet av så vill du att jag ska ge dig mat..." Jag talade till en tom trapphall. Han hade redan trängt sig in i min lägenhet.
"Sa du nåt om mat?" frågade katten glatt medan han sträckte ut sig och lade sig till rätta på min soffa. "Själv föredrar jag makrill i olja..."

Jag ser verkligen fram emot att flytta härifrån.

Inga kommentarer: