Nästa vecka är det biopremiär för den senaste filmen om Disney´s Pirates of the Caribbean. Så det kändes passande att pallra sig iväg till Moderna museet och kolla in deras nya, stora utställning med den gamle performancekonstnären Paul McCarthy.
Paul McCarthy och hans team har nämligen ägnat de senaste fem åren åt att parodiera Pirates of the Caribbean. Resultatet blev bautainstallationen "Caribbean Pirates".
Man kan kanske tycka att det finns något oerhört tragiskt i att en hel grupp performancekonstnärer ägnar flera år av sina liv åt att racka ned på en enda enskild populärkulturföreteelse sådär.
Men Paul McCarthys konstinstallation har ett mycket viktigt budskap till mänskligheten: VERKLIGHETENS pirater var faktiskt inga mascarasminkade matinéhjältar, påpekar en ketchupkladdig McCarthy, utan tvärtom var de brutala plundrare som gjorde oskyldigt folk riktigt illa.
Wow! Vem hade kunnat ANA detta? Jag lär mig så mycket nytt här!
Och, fortsätter McCarthy, anledningen till att Disneys pirater ger en så felaktig bild av världen, det beror minsann på att hela Disneyestetiken är så FÖRLJUGEN och FALSK - det är bara KULISSER och SPECIALEFFEKTER alltihop. Blodet är bara KETCHUP!
Vilken eye-opener! Som publik kapitulerar man ju helt inför en så nydanande och knivskarp analys.
Efter att fått ta del av all denna levnadsvisdom förlåter jag ju genast att Moderna har magasinerat flera av mina favoritkonstverk för att få plats med McCarthys piratorgie.
Men, ärligt talat, i slutändan verkar McCarthy vara ännu en sån där självgod snubbe som gärna kommenterar samtiden, samtidigt som han är alldeles för distansierad från, och äcklad av, samtiden för att klara av att analysera den.
Hans konst har det där fega ironiserande draget som lämpar över allt ansvar på åskådaren - så fort som det hettar till kan konstnären dra sig tillbaka bakom den gamla mobbarklyschan "jag skojar ju bara, har du ingen humor".
Disneys pirater är ytlig underhållning, javisst, men det är McCarthys konstverk också.
Även själva utställningen ger ett genomfegt intryck. Den har marknadsförts som nån slags matkladdig, sirapsstinkande hedonistisk excess (och visst, vem gillar inte en sjysst foodfight, I know I do) men när jag var där gav alla de övergivna kulisserna tvärtom ett luktfritt och överarbetat, nästan antiseptiskt intryck. Så som man kan tänka sig att det ser ut hemma hos nån som varit ensam med sina egna tankar lite för länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar