1982 var det Ted Åström, Totta Näslund och Anne-Lie Rydé som satt i en studio och försökte få oss att tro på att de hade kapat tv-sändningen och dessutom var jagade av polisen. Vi tittare kunde vara interaktiva genom att ta på oss 3d-glasögon och knäcka koder.
2007 var det John Carlsson, Eva Rados, och Adriana Skarped som satt i en studio och försökte få oss att tro på att 20 000 människor frivilligt har gått under jorden baföratt dom inte gillar samhället. Eller nåt. Vi tittare kunde vara interaktiva genom att plocka fram mobiltelefonen och knäcka koder.
The more things change, the more they stay the same.
Den största skillnaden var väl att själva tonfallet i hela "Marika"-projektet var mycket mer affekterat och skitnödigt än det annars brukar vara på SVT drama. Tydligast blev väl detta i "studiodebatten" varje vecka där två skådespelare skulle "debattera" med en "verklig person" som spelade sig själv. De debatterna blev ju såklart bara trams, eftersom de två skådespelarna å sin sida kunde påstå vad som helst, medan däremot den inbjudna gästen inom ramen för programmet naturligtvis aldrig fick spela sitt trumfkort "ni ljuger och det kan jag bevisa".
Man anade någon vag folkbildningstanke som spårat ur helt på vägen. Annars vore det väldigt svårt att förstå vad studiogästerna skulle haft för motivation till att över huvud taget medverka. Men skitnödigt blev det.
Sen så är det väl inte bara jag som får en liten, liten smak av spya i munnen av den här ständiga romantiseringen av de utslagna människor som inte "passar in i systemet" osv? Som vanligt är det högutbildade, välavlönade människor, med båda fötterna stadigt rotade i samhället, som väver rosa drömmar om "de alternativas" fria och vackra liv.
Men allt det där har Jarvis Cocker redan sagt bättre än jag kan.
* * *
Andra svenska bloggar om: Tvpiraterna, ARG, Sanningen om Marika, tv, SVT, internet, rollspel, film, fiktion, konspirationer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar