Jag fick en invite till Spotify av den vänlige TKJ för några dagar sedan. Särskilt i dessa dystra IPRED-tider så finns det förmodligen en gigantisk marknad för nya musiklösningar som den här, om de görs rätt, vill säga.Så jag har ägnat de senaste dagarna åt att testa programmets gränser.
Interfacet på Spotify påminner väldigt mycket om Itunes, med möjligheter att bygga egna spellistor med mera. Allting verkar vara uppknutet kring appen och man behöver förmodligen aldrig gå in på hemsidan igen efter att ha laddat ned spelaren, viket är en välkommen kontrast till konkurrenten last.fm, som har byggt väldigt mycket av sina funktioner runt interaktion med hemsidor.
Reklaminslagen kommer hyfsat sällan och handlar - hittills - om att någon artist säger hej och artigt ber en att lyssna på just hans/hennes musik.
ingen märkbar laddningstid och ljudkvaliten är över förväntan.
Men musikutbudet då?
jag slängde iväg några namn på måfå; Rolling Stones, Bob Dylan, Pet Shop Boys, Madonna, Timbuktu, Bruce Springsteen, Ebba Grön, Metallica, Hello Saferide, Michael Franti, U2, Alice Cooper, Tori Amos. Jodå, alla fanns.
Okej, men lite smalare musik då? Laurie Anderson? Check. Dresden Dolls? Check. The Tiger Lilies? Check. The Legendary Stardust Cowboy då för fasen? Check.
Utbudet av Broadwaymusikaler, filmmusik och tibetansk folksång visade sig vara lite mer begränsat men ändå rätt så heltäckande. Det fanns till och med hela samlingsskivor med olika ljudeffekter, vad nu det skulle vara bra för.
Efter att ha fått bekräftat att Spotify hade en gedier uppsättning av såväl Johnny Bode och Eddie Meduza som Crazy Frog och Smurfhits så var jag mäkta imponerad men också nästan lite äcklad.
Så jag tänkte rensa öronen och huvudet med lite Beatles...
Nitlott.
Det fanns lite covers, några remixer, ett par intervjuskivor och några karaokeversioner, men inte en enda originallåt.
Även solen har sina fläckar.
* * *
Andra svenska bloggar om: musik, spotify,
internet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar