Det tog cirka ett år, men nu är alltså den gratis, webbaserade lättversionen av Photoshop uppe på nätet:
Och via den här sidan kan man alltså logga in sig på betaversionen av "Photoshop Express". Under förutsättningen att man bor i USA. Eller påstår att man gör det.
Hur är själva tjänsten då? Tja, utifrån mina egna tester tycker jag mest att det känns som en lyxversion av Flickr. Visst kan du lägga på några av Photoshops vanligaste filter och köra lite rudimentär korrigering på bilderna du laddat upp, men tonvikten är lagd på att ladda upp och sortera stora mängder fotografier och att presentera dem snyggt på webben. Det finns tillexempel inga lasson eller andra markeringsverktyg i Photoshop Express, och defintivt inga lager eller kanaler, utan det som du gör med en bild gör du med hela bilden. Ungefär samma funktioner går att hitta i gratisprogrammet som följde med mitt operativsystem. Photoshop Express kan säkert vara till stor nytta om du t ex är på resande fot och använder andra människors datorer för att distribuera semesterfoton. Men har du tänkt jobba seriöst med pre-press är den tyvärr inget alternativ. Tydligen ska det även tillkomma extra abbonemangstjänster längre fram. Då blir ju genast frågan om det inte är lika bra att köpa programmet i stället. Åsså var vi tillbaka där vi började.
Inne på mitt gamla vanliga Coop Forum, mellan frysdisken och brödhyllan, stod plötsligt en rejäl Sofreh-e Haft Sin - ett persiskt nyårsbord - komplett med guldfiskar och allting. Det var både kul och oväntat.
Två tonåringar satt bakom mig på spårvagnen i dag:
Hon:Jag var och såg Tim Burtons "Sweeny Todd" förra veckan. Han:Hur var den? Hon:Jättespännande! Han:Ja jag har hört att Göteborgsoperan ska spela musikalen i slutet av maj. Hon:Va, finns den som musikal också!?
Ordkonstnären och humoristen Kjell Swanberg kilade hädan i söndags. Under sin långa karriär hann han med att dra invecklade ordvitsar ur de flesta medier, från Svenska Mad till Svenska Dagbladet. Hans krönikor i DN går fortfarande att läsa här. Och Sveriges Radio har haft godheten att plocka fram två av hans gamla bisarra radioprogram ur arkivet; Platt-etyder från 1982 och Tattarspeedway från 2005. Går att lyssna på här.
Då var det minsann snart St Patricks Day igen. En dag som numera kanhända firas mest intensivt utanför Irland? Det rättfärdigar i alla fall det här lilla filmklippet:
Dessvärre drogs hennes utresetillstånd tillbaka, och hennes pass konfiskerades när hon redan gått ombord på flygplanet på Thehereans flygplats. Så hon fick sända den här videon i stället.
Och idag är det Internationella kvinnodagen. En del knäppskallar fattar inte varför vi fortfarande högtidlighåller den här dagen.
Vi noterar att Rambo är tillbaka på biograferna. Och karaktären verkar mer orealistisk än någonsin, eftersom Sylvester Stallone inte har åldrats med någon större värdighet utan har plastikopererat sig så att han ser ut som en karikatyr av sitt yngre jag: Det riktigt tråkiga i sammanhanget är att den första Rambo-filmen från 1982 var ju faktiskt en riktigt bra film. Baserad på en roman av David Morrell, berättar "First Blood" historien om en gravt traumatiserad vietnamveteran på luffen, som hamnar i konflikt med en liten insnöad bruksort i Oregon-trakten. Det smutsiga vietnamkriget har kommit hem och dyker upp på amerikanernas egna gator. Rambo dödar inte avsiktligt en enda människa under hela filmen, och mot slutet bryter han ihop helt.
Fast sen kom uppföljare på uppföljare, den ena blodigare än den andra, tills att Rambo i trean faktiskt gick med i Al-Qaeda för att slåss mot ryssar, och hamnade i Guinnes rekordbok som "våldsammaste filmen någonsin".
Jag tycker detta är mycket intressant, eftersom det är ett så väldigt tydligt exempel på hur en berättelse kan tolkas om till sin fullständiga motsats, hur en fiktiv karaktär kan tömmas på sin symbolik och fyllas med något helt annat annat - och ändå samtidigt fortsätta vara samma karaktär. Och hur denna omvandling sker helt gradvis och till synes ostrukturerat. Rambo blir en hjälte eftersom biopubliken förväntar sig en hjälte.
Intressant är också hur David Morell har hanterat hela den här processen. På sin hemsida förklarar han varför han gick med på att skriva "novelizations" utifrån "Rambo II" och "Rambo III" trots att han faktiskt lät Rambo dö i den första boken:
While the second Rambo film was being shot, the producers asked me to write what's called a novelization, i.e. a book version of the screenplay. Since I had nothing to do with the screenplay (Rambo returns to Vietnam to rescue POWs), I wasn't much interested in this derivative kind of fiction. Two things changed my mind. One, the screenplay was so skimpy that I thought I might be able to add something. Two, I began to think of a novelization as a chance to experiment with a new form. If you've ever seen a screenplay, you might understand. It's just dialogue and a few stage directions. I added a lot of new things to the story...
Kanske är det den attityden man måste ha om man över huvud taget ska kunna fortsätta skapa: att helt enkelt fortsätta röra sig framåt och försöka göra det bästa av varje ny situation. Om man som författare börjat tänka allt för mycket på hur det man skrivit kan komma att omtolkas i framtiden, då tror jag det skulle bli helt omöjligt att våga släppa ifrån sig något.
