Nobelmuseets nya utställning om yttrandefrihet är det mest intressanta jag sett den här veckan. Först när jag gick omkring där blev jag väldigt irriterad på att utställarna försökte spänna över så mycket. jag srörde mig på att ordet "censur" användes såpass vidlyftigt, och över att arrangörerna inte verkade gjort någon form av indelning alls; strukturellt förtryck och dålig lagstiftning nämndes i samma andetag som enskilda fanatiker och udda extremfall. En man som avslöjat statshemligheter ställdes brevid en man som försökt säja ett våldsamt dataspel. Agnar Mykle skulle mätas på samma skala som Aung San Suu Kyi. Det kändes helt enkelt respektlöst.
Sen förstod jag att detta var ett drastiskt sätt att försöka problematisera ämnet och få folk att tänka själva. Vilket aldrig kan vara fel.
Dessutom var den här montern värd ett besök helt i sig själv; ett slags jukebox som bara spelar förbjuden musik.
De borde sälja en samlingsskiva i museishopen.
* * *
Andra svenska bloggar om: yttrandefrihet, nobelpriset, censur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar