Hitta aldrig på någonting
Vi noterar att Rambo är tillbaka på biograferna.
Och karaktären verkar mer orealistisk än någonsin, eftersom Sylvester Stallone inte har åldrats med någon större värdighet utan har plastikopererat sig så att han ser ut som en karikatyr av sitt yngre jag:
Det riktigt tråkiga i sammanhanget är att den första Rambo-filmen från 1982 var ju faktiskt en riktigt bra film.
Baserad på en roman av David Morrell, berättar "First Blood" historien om en gravt traumatiserad vietnamveteran på luffen, som hamnar i konflikt med en liten insnöad bruksort i Oregon-trakten.
Det smutsiga vietnamkriget har kommit hem och dyker upp på amerikanernas egna gator.
Rambo dödar inte avsiktligt en enda människa under hela filmen, och mot slutet bryter han ihop helt.
Fast sen kom uppföljare på uppföljare, den ena blodigare än den andra, tills att Rambo i trean faktiskt gick med i Al-Qaeda för att slåss mot ryssar, och hamnade i Guinnes rekordbok som "våldsammaste filmen någonsin".
Jag tycker detta är mycket intressant, eftersom det är ett så väldigt tydligt exempel på hur en berättelse kan tolkas om till sin fullständiga motsats, hur en fiktiv karaktär kan tömmas på sin symbolik och fyllas med något helt annat annat - och ändå samtidigt fortsätta vara samma karaktär.
Och hur denna omvandling sker helt gradvis och till synes ostrukturerat. Rambo blir en hjälte eftersom biopubliken förväntar sig en hjälte.
Intressant är också hur David Morell har hanterat hela den här processen. På sin hemsida förklarar han varför han gick med på att skriva "novelizations" utifrån "Rambo II" och "Rambo III" trots att han faktiskt lät Rambo dö i den första boken:
Kanske är det den attityden man måste ha om man över huvud taget ska kunna fortsätta skapa: att helt enkelt fortsätta röra sig framåt och försöka göra det bästa av varje ny situation.
Om man som författare börjat tänka allt för mycket på hur det man skrivit kan komma att omtolkas i framtiden, då tror jag det skulle bli helt omöjligt att våga släppa ifrån sig något.
* * *
Andra svenska bloggar om: Rambo, David Morrell, film, litteratur, åttiotalet, krig, litteratur, underhållningsvåld.
Och karaktären verkar mer orealistisk än någonsin, eftersom Sylvester Stallone inte har åldrats med någon större värdighet utan har plastikopererat sig så att han ser ut som en karikatyr av sitt yngre jag:
Det riktigt tråkiga i sammanhanget är att den första Rambo-filmen från 1982 var ju faktiskt en riktigt bra film.
Baserad på en roman av David Morrell, berättar "First Blood" historien om en gravt traumatiserad vietnamveteran på luffen, som hamnar i konflikt med en liten insnöad bruksort i Oregon-trakten.
Det smutsiga vietnamkriget har kommit hem och dyker upp på amerikanernas egna gator.
Rambo dödar inte avsiktligt en enda människa under hela filmen, och mot slutet bryter han ihop helt.
Fast sen kom uppföljare på uppföljare, den ena blodigare än den andra, tills att Rambo i trean faktiskt gick med i Al-Qaeda för att slåss mot ryssar, och hamnade i Guinnes rekordbok som "våldsammaste filmen någonsin".
Jag tycker detta är mycket intressant, eftersom det är ett så väldigt tydligt exempel på hur en berättelse kan tolkas om till sin fullständiga motsats, hur en fiktiv karaktär kan tömmas på sin symbolik och fyllas med något helt annat annat - och ändå samtidigt fortsätta vara samma karaktär.
Och hur denna omvandling sker helt gradvis och till synes ostrukturerat. Rambo blir en hjälte eftersom biopubliken förväntar sig en hjälte.
Intressant är också hur David Morell har hanterat hela den här processen. På sin hemsida förklarar han varför han gick med på att skriva "novelizations" utifrån "Rambo II" och "Rambo III" trots att han faktiskt lät Rambo dö i den första boken:
While the second Rambo film was being shot, the producers asked me to write what's called a novelization, i.e. a book version of the screenplay. Since I had nothing to do with the screenplay (Rambo returns to Vietnam to rescue POWs), I wasn't much interested in this derivative kind of fiction. Two things changed my mind. One, the screenplay was so skimpy that I thought I might be able to add something. Two, I began to think of a novelization as a chance to experiment with a new form. If you've ever seen a screenplay, you might understand. It's just dialogue and a few stage directions. I added a lot of new things to the story...
Kanske är det den attityden man måste ha om man över huvud taget ska kunna fortsätta skapa: att helt enkelt fortsätta röra sig framåt och försöka göra det bästa av varje ny situation.
Om man som författare börjat tänka allt för mycket på hur det man skrivit kan komma att omtolkas i framtiden, då tror jag det skulle bli helt omöjligt att våga släppa ifrån sig något.
* * *
Andra svenska bloggar om: Rambo, David Morrell, film, litteratur, åttiotalet, krig, litteratur, underhållningsvåld.
Etiketter: film
posted by kris @ 5:15 AM
