Jag har inte haft tid att skriva nåt nytt på bloggen på sistonde. Men på Bokmässan i år nåddes jag av nyheten att Bonnier Carlsens långa tradition av "baklängesmanga" nu äntligen kommer till ett slut i och med att tidningen
Shojo Stars läggs ned.
Med anledning av detta har jag rotat fram en text som jag skrev till ett helt annat forum för cirka tre år sedan, och som jag härmed publicerar igen:
"Manga" blir inte "angaM" på svenskaAtt ge ut japanska serier delvis baklänges, med svensk text men med bilderna i omvänd läsriktning, är en fånig trend som fått fotfäste i Sverige på sistonde.
"Du får läsa serierna som de var tänkta" eller
"du får läsa serierna i utsprungsskick" är argument som förlagen använder sig av. Dessa argument är dock gravt missvisande.
En tecknad serie är inte bara bild och text. En tecknad serie är famför allt
samspelet mellan bild och text. Låt mig illustrera med ett välkänt exempel från den erkände serieteoretikern
Scott Mccloud ur hans bok "Understanding Comics":
Vad kan vi lära oss av att betrakta den här serierutan? Bland annat noterar vi att serieteckningar visar inte frysta ögonblick, utan delar av händelser,
skeenden.
I det här fallet beskriver bilden ett skeende som utspelar sig under lika lång tid som det tar att läsa texten i pratbubblorna. Den högra sidan av bilden befinner sig åtminstonde 20 sekunder senare i tidsfödet än vad "början" till vänster gör.
Samma sak som gäller för den enskilda bilden, gäller naturligvis för en
serie bilder. Den första rutan, längst upp till vänster på sidan, ligger i en annan tidszon än sista rutan längst ned till höger.
Och det är här som läsrikningen kommer in. Anledningen till att vi naturligt kan "läsa" bilden som ett tidsflöde utan att behöva flacka en massa med blicken är på grund av att textläsningen vägleder oss. Vi följer texten i pratbubblorna och tar samtidigt in de olika delarna av bilden, eller sidan, i rätt ordning.
I asien skriver man för det mesta text från höger till vänster (eller från höger till vänster och uppifrån och ned om man ska vara petnoga) och följdaktligen så blir läsriktningen i sådana serier
samma rikting som textens riktning. Hade en mangatecknare skildrat den här scenen så hade det alltså kunnat se ut så här.
Hur överför man då lämpligast detta från en lästradition till en annan? Av hävd har den vanligaste metoden varit att helt enkelt spegelvända bilderna samtidigt som man ändå spegelvänder texten i och med översättningen. Epix förlags mangautgiving på 1980-90 talet gjordes bland annat på det sättet.
Men på sistonde har framför allt Bonnier Carlsen tagit genvägen att istället bara fylla pratbubblorna med västerländsk text och publicera det hela obearbetat.
Och då uppstår en helt ny hybridform, då vi, för första gången, har
två läsriktningar i samma serie. Det är inte längre samma serie som mangatecknaren ritade, för den serien hade
en naturlig läsriktning.
Vi har fått nåt helt nytt. Vi har fått angam.
Och det är detta som är kärnan i den stora feta mangabluffen: genom att ge ut serietidningar som börjar på sista sidan och där bildföljden är samma som i asien, så förespeglar de europeiska förlagen att vi skulle få en mer "autentisk" läsupplevelse eller att vi skulle få läsa serierna "som upphovsmannen tänkt sig" - trots att det i själva verket är precis tvärt om.
Jag säger nu inte att spegelvändning eller layoutändringar automatiskt skulle vara lösningen på alla problem, men om man erkände problemet och satte sig ned och brainstormade skulle man kanske rent utav komma på något helt nytt sätt att översätta manga på.
Men vad svenska mangautgivare gör i stället är att bolla över alla olösta problem på kunden.
"Stopp! Du gör fel" kan det stå i tjocka bokstäver över en hel sida när du öppnar en svensk "mangatidning". Således känner sig läsaren misslyckad, när det i själva verket är förlaget som har misslyckats med att skapa en lättläst tidning.
Det sorligaste är att strategin har lyckats: en hel generation serieläsare verkar luras av förlagets definition och identifierar "angam"-serierna som "riktig manga". Så mycket att en del förknippar "angam"-formen i sig själv med asiatiska serier (trots att denna hybridform, paradoxalt nog, ju faktiskt är något som bara existerar här i västvärlden).
Det finns ett ord för dylikt beteende:
exoticism.
* * *
Så långt min text från 2006.
Sett i backspegeln så verkar det troligt att exoticism var just precis vad Bonnier Carlsen eftersträvade. Man ville odla en avskärmad nördkultur, där fansen skulle läsa serierna inte för att de var
bra utan för att de var
annorlunda.
Tydligast blev väl detta när Bonnier Carlsens olika mangatidningar emellanåt publicerade serier av den svenska tecknaren
Åsa Ekström. Då tog nämligen förlaget helt sonika och
spegelvände hennes seriesidor, så att de skulle få samma läsriktning som resten av tidningen. Så mycket var den fina parollen att "läsa serierna som de var tänkta" värd i praktiken.
Som sker med alla fabricerade ungdomskulturer så verkar angam-bubblan nu i alla fall till sist ha spruckit.
Det publiceras och tecknas fortfarande rejäla mängder manga och manga-inspirerande serier i Sverige, men de håller sig för det mesta till en och samma läsriktning, och behöver således inte heller ha en massa mästrande läsinstruktioner på försättsbladet.
* * *
Andra svenska bloggar om: litteratur, manga, serier, serietecknare, översättning, japan, angam
Vintern är jävligt mörk. Snön gör att det blir lite ljusare, även om det bara är reflekterat ljus. 
"Kloka gubbar" som minröjare? Det är så fånigt så att man tappar hakan, men tydligen har Iraks försvar köpt in hundratals SLAGRUTOR för att leta efter minor och vapen med. Till det facila priset av 40 000 dollar per slagruta:
Jag har sagt förut att det största problemet med den "digitala revolutionen" är att vissa saker har blivit för lätta. Folk behöver inte längre tänka igenom vad det är de ska göra, hur det bäst ska genomföras, eller, viktigast av allt varför. Det är bara att peka, dra och klicka.
Och det är här som läsrikningen kommer in. Anledningen till att vi naturligt kan "läsa" bilden som ett tidsflöde utan att behöva flacka en massa med blicken är på grund av att textläsningen vägleder oss. Vi följer texten i pratbubblorna och tar samtidigt in de olika delarna av bilden, eller sidan, i rätt ordning.
I asien skriver man för det mesta text från höger till vänster (eller från höger till vänster och uppifrån och ned om man ska vara petnoga) och följdaktligen så blir läsriktningen i sådana serier samma rikting som textens riktning. Hade en mangatecknare skildrat den här scenen så hade det alltså kunnat se ut så här.
Men på sistonde har framför allt Bonnier Carlsen tagit genvägen att istället bara fylla pratbubblorna med västerländsk text och publicera det hela obearbetat.
Vi som tycker att clowner är otäcka anklagas ofta för att lida av coulrophobia. I själva verket vet vi ju helt enkelt sanningen: clowner är onda.
Nobelmuseets nya utställning om yttrandefrihet är det mest intressanta jag sett den här veckan. 
Mest intressant på årets filmfestival var nog Markus Öhrns mastodontfilm Magic Bullet. Verket är enkelt i sin genialitet: Alla bitar som censurmyndigheten Statens biografbyrå nånsin har klippt bort ur olika filmer har arkiverats och omfattas av offentlighetsprincipen.
Alla ni som håller på och jiddrar om hur print on demand har demokratiserat bokutgivningen och givit allmänheten en välbehövlig ny plattform för att uttrycka sig på. Alla ni som tycker att Sourze och Vulkan och sånt trams är framtidens melodi. 
