Såg att tidningen Metros seriestriptävling nu var avjord och att alla tio finalisterna skulle ställas ut på Kulturhuset. Så jag och min manusförfattare stolpade ned dit för att kolla om mediet utvecklats nåt sen femtiotalet. Det hade det inte, egentligen, om man ska tro det urval som hängde på Serietekets väggar.
"Det som deprimerar mig mest var nog att allting som juryn hade valt såg så likadant ut" anförtrodde jag senare manusförfattaren över en välbehövlig öl. "Jag har redan glömt bort vem av tecknarna som egentligen hade ritat vad. Allting flyter ihop till en monokrom gröt".
Manusförfattaren höll med mig om att det var en beklämmande monotoni över hela utställningen. Såväl vinnarserien som de övriga finalistbidragen var nämligen baserade på exakt samma snäva upplägg:
Några pseudo-slackiga twentysomthings, löst tecknade i konturerna både bild- och idémässigt, gör lättsmälta, tokroliga observationer om olika personliga i-landsproblem utifrån ett grundgjutet vitt svenskt medelklassperspektiv.
De enda undantagen var väl Malin Biller och Nickan Jonasson, som stod ut lite ur mängden tack vare hantverksskicklighet och ihärdighet. I övrigt var det största-gemensamma-nämnare-humor som gällde.
Ur ett historiskt perspektiv signalerar nog detta att den navelskådande vardagsrealismen återigen har blivit monokulturell mainstream i stripserievärlden, efter att faktiskt ha varit en undergroundgenre i några år.
"Blondie" har en gång för alla besegrat "Knallhatten".
Och vissa tycker nog till och med att det är bra.
Vi övriga, vi som gärna vill ha lite fantasi, lite fabuleringskonst och lite oväntade perspektiv i vår popkultur, vi får väl krypa tillbaka till våra skyddade nördzoner på Science fiction-bokhandeln och Vertigo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar