Jag har en skamfylld sak att erkänna. Jag har blivit alllvarligt beroende av
den där Sony Bravia-reklamfilmen. Såpass beroende att jag har den sparad på datorn. På skrivbordet.
Jag tittat inte på den jämt, men när det är såna dagar som till exempel idag, då det gråa diset äter upp alla färger utomhus, då hela världen luktar nytinad hundskit, då jag känner mig ensam och oälskad och ingen vill leka med mig.
Då kör jag upp filmen över min skärm, lyssnar på José González och ser 250 000 färgglada studsbollar flyga nedför en gata i en stad där solen skiner. Jag spelar den igen och igen och igen. Och igen.
Det är som digital Prozak.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar