torsdag, september 17, 2009

Den stora feta "autentiska" mangabubblan

Jag har inte haft tid att skriva nåt nytt på bloggen på sistonde. Men på Bokmässan i år nåddes jag av nyheten att Bonnier Carlsens långa tradition av "baklängesmanga" nu äntligen kommer till ett slut i och med att tidningen Shojo Stars läggs ned.
Med anledning av detta har jag rotat fram en text som jag skrev till ett helt annat forum för cirka tre år sedan, och som jag härmed publicerar igen:

"Manga" blir inte "angaM" på svenska

Att ge ut japanska serier delvis baklänges, med svensk text men med bilderna i omvänd läsriktning, är en fånig trend som fått fotfäste i Sverige på sistonde.
"Du får läsa serierna som de var tänkta" eller "du får läsa serierna i utsprungsskick" är argument som förlagen använder sig av. Dessa argument är dock gravt missvisande.

En tecknad serie är inte bara bild och text. En tecknad serie är famför allt samspelet mellan bild och text. Låt mig illustrera med ett välkänt exempel från den erkände serieteoretikern Scott Mccloud ur hans bok "Understanding Comics":

Vad kan vi lära oss av att betrakta den här serierutan? Bland annat noterar vi att serieteckningar visar inte frysta ögonblick, utan delar av händelser, skeenden.
I det här fallet beskriver bilden ett skeende som utspelar sig under lika lång tid som det tar att läsa texten i pratbubblorna. Den högra sidan av bilden befinner sig åtminstonde 20 sekunder senare i tidsfödet än vad "början" till vänster gör.
Samma sak som gäller för den enskilda bilden, gäller naturligvis för en serie bilder. Den första rutan, längst upp till vänster på sidan, ligger i en annan tidszon än sista rutan längst ned till höger.

Och det är här som läsrikningen kommer in. Anledningen till att vi naturligt kan "läsa" bilden som ett tidsflöde utan att behöva flacka en massa med blicken är på grund av att textläsningen vägleder oss. Vi följer texten i pratbubblorna och tar samtidigt in de olika delarna av bilden, eller sidan, i rätt ordning.

I asien skriver man för det mesta text från höger till vänster (eller från höger till vänster och uppifrån och ned om man ska vara petnoga) och följdaktligen så blir läsriktningen i sådana serier samma rikting som textens riktning. Hade en mangatecknare skildrat den här scenen så hade det alltså kunnat se ut så här.

Hur överför man då lämpligast detta från en lästradition till en annan? Av hävd har den vanligaste metoden varit att helt enkelt spegelvända bilderna samtidigt som man ändå spegelvänder texten i och med översättningen. Epix förlags mangautgiving på 1980-90 talet gjordes bland annat på det sättet.

Men på sistonde har framför allt Bonnier Carlsen tagit genvägen att istället bara fylla pratbubblorna med västerländsk text och publicera det hela obearbetat.
Och då uppstår en helt ny hybridform, då vi, för första gången, har två läsriktningar i samma serie. Det är inte längre samma serie som mangatecknaren ritade, för den serien hade en naturlig läsriktning.
Vi har fått nåt helt nytt. Vi har fått angam.

Och det är detta som är kärnan i den stora feta mangabluffen: genom att ge ut serietidningar som börjar på sista sidan och där bildföljden är samma som i asien, så förespeglar de europeiska förlagen att vi skulle få en mer "autentisk" läsupplevelse eller att vi skulle få läsa serierna "som upphovsmannen tänkt sig" - trots att det i själva verket är precis tvärt om.

Jag säger nu inte att spegelvändning eller layoutändringar automatiskt skulle vara lösningen på alla problem, men om man erkände problemet och satte sig ned och brainstormade skulle man kanske rent utav komma på något helt nytt sätt att översätta manga på.
Men vad svenska mangautgivare gör i stället är att bolla över alla olösta problem på kunden. "Stopp! Du gör fel" kan det stå i tjocka bokstäver över en hel sida när du öppnar en svensk "mangatidning". Således känner sig läsaren misslyckad, när det i själva verket är förlaget som har misslyckats med att skapa en lättläst tidning.

Det sorligaste är att strategin har lyckats: en hel generation serieläsare verkar luras av förlagets definition och identifierar "angam"-serierna som "riktig manga". Så mycket att en del förknippar "angam"-formen i sig själv med asiatiska serier (trots att denna hybridform, paradoxalt nog, ju faktiskt är något som bara existerar här i västvärlden).
Det finns ett ord för dylikt beteende: exoticism.

* * *

Så långt min text från 2006.
Sett i backspegeln så verkar det troligt att exoticism var just precis vad Bonnier Carlsen eftersträvade. Man ville odla en avskärmad nördkultur, där fansen skulle läsa serierna inte för att de var bra utan för att de var annorlunda.
Tydligast blev väl detta när Bonnier Carlsens olika mangatidningar emellanåt publicerade serier av den svenska tecknaren Åsa Ekström. Då tog nämligen förlaget helt sonika och spegelvände hennes seriesidor, så att de skulle få samma läsriktning som resten av tidningen. Så mycket var den fina parollen att "läsa serierna som de var tänkta" värd i praktiken.

Som sker med alla fabricerade ungdomskulturer så verkar angam-bubblan nu i alla fall till sist ha spruckit.
Det publiceras och tecknas fortfarande rejäla mängder manga och manga-inspirerande serier i Sverige, men de håller sig för det mesta till en och samma läsriktning, och behöver således inte heller ha en massa mästrande läsinstruktioner på försättsbladet.

* * *
Andra svenska bloggar om: , , , , , ,

tisdag, september 15, 2009

"Generation A"???

Douglas Coupland är tydligen tillbaka på banan med en helt ny roman. Nedan ett animerat(!) smakprov.



* * *
Andra svenska bloggar om: , ,