fredag, juli 29, 2005

Tema: överlevnad?

Några snabba, osorterade länkar:
Ett Londonbaserat företag har nu börjat sälja överlevnads-kit i pocketstorlek speciellt för att användas i händelse av terror i tunnelbanan. Tyvärr är det inte ett skämt.

Boinboing kommer aldrig att kunna toppa den rubrik de hade inne i onsdags: Scientist photoblogs own brain tumor removal. Mycket intressant, men inget för den äckelmagade.

Mycket trevligare är denna länk; såvitt jag vet är det den första web-publicerade svenska översättningen av Sapfos "årerupptäckta" dikt.

torsdag, juli 28, 2005

Batman på webben
Att Batman Begins är en bra film verkar de flesta kritiker hålla med om. Filmen har även en väldigt bra hemsida, där man gratis kan läsa klassiska tecknade Batman-serier online. Och det är de verkliga nyckelavnitten, av författare som Bill Finger, Denny O´Neil med flera som man har grävt fram ur arkiven. Kräver Flash.

söndag, juli 24, 2005

Döda poeters bloggsällskap

"Vad kännetecknar en RIKTIG blogg?" är nog den allra mest ointressanta fråga som någonsin debatterats inom den svenska bloggosf... bloggosfääh... nä, jag vägrar ta det uttrycket i min mun.
Hursomhelst: de människor som verkar mest intresserade av att snäva till gränserna för vad som ska få kallas för en "blog" visar sig oftast vara newbies med tunnelseende, vilka lider av missuppfattningen att deras egna små webbprojekt skulle få större uppmärksamhet ifall t ex Linda Skugge och Helle Klein inte fanns tillgängliga på webben.

Och detta snåriga resonemang leder oss äntligen till punchline: nu hårdnar konkurrensen om läsarna ytterligare när även DÖDA författare börjar blogga!
Franz Kafka, Samuel Pepys, Bram Stoker och W N P Barbellion är bara några av de författare som börjat blogga postumt. Äkta författare, äkta dagboksanteckningar publicerade efter hand på rätt datum så att man får se handlingen utveckla sig i realtid.
Visst, en hel del i de här bloggarna är påhittat (Bram Stokers texter handlar t ex inte alls om honom själv utan mest om en figur som kallas Dracula) och Barbellion bloggar ju, som alla litteraturhistoriker vet, under psednonym (jag skulle ju kunna "outa" Barbellions hemliga identitet här, men det råder ju bloggarkonsensus om att identitetsavslöjande = ett fruktansvärt övergrepp, så jag törs inte), fast på de punkterna skiljer sig ju dessa döda bloggare egentligen inte mycket åt från dagens skribenter.
Dock: vem kommer att bli först med att sätta Strindberg på bloggkartan? Handsken är kastad!

torsdag, juli 21, 2005

Da-ding-dingding bohm bada boom...

Återigen, ett knippe snabba länkar:

Själv tycker jag att dendär Jamba-grodan faktiskt är rätt så charmig. Men nu kan alla som gått och retat sig förhöja fredagen genom att gå loss med ett basebollträ här (Flash).

Vinnarna av årets Urhunden (serietecknarnas Guldbagge) är nu utsedda. Den som befinner sig i Stockholm den 28 juli kan även festa loss vid prisutdelningen på Kulturhuset.

Fler pris: Bloggen Vetenskapsnytt innehåller i dag en fängslande artikel om det annorlunda fotoprisetWellcome Trust Biomedical Image Awards - fantastiska mikroskopibilder!

Och till sist så har visst fotografen Spencer Tunick arrangerat ännu en av sina nakenchocker. Var kul i början, börjar bli lite uttjatat nu. Men jag skrev nåt om honom på den här bloggen år 2003 och sen dess surfar en massa folk hit via Google och Altavista varje gång som karln figurerat i tidningen. Så, HÄR är Spencer Tunicks hemsida. Lämnar ni mig i fred nurå?

tisdag, juli 19, 2005

Bilder som rör sig

Jag fick tummen ur och såg filmversionen av Frank Millers "hypernoir"-serie Sin City nu i helgen. Och jag kan rekommendera alla älskare av ögongodis att gå och se den.
Det som är så häftigt med den här filmen är att den använder sig av digitala effekter och den senaste trickfilmstekniken för att distansera sig från verkligheten snarare än för att skapa någon slags illusion eller simulering av verklighet.
Faktum är att jag nog aldrig tidigare sett en live action-film som så till den milda grad går in för att se ut som tidningstryck och tushteckningar.
Så rent visuellt är filmen Sin City en nästintill bokstavstrogen överföring av Frank Millers tecknade serie.
På berättelseplanet skiljer det sig dock, tyvärr. Robert Rodriguez har varit trogen även vad gäller storyline och repliker - men, men, men, han glömmer bort mellanrummen mellan serierutorna, själva rytmen om ni så vill.
I serien Sin City har ju Frank Miller tagit noir-genrens alla konventioner och skruvat upp reglagen till vol. 11: Skurkarna är så korrumperade och perverterade att det inte går att se dem som mänskliga, medan de hårdkokta hjältarnas stoicism främst tar sig uttryck i deras förmåga att ta emot groteska mängder stryk. För att något sådant ska bli begripligt, för att det överhuvud taget ska bli uthärdligt, krävs det att vi på något sätt får ta del av alla de ädla känslor som hjälten enligt konventionen absolut inte får blotta offentligt. Och det är därför som den inre monologen varit en sån viktig del av all ordentlig noir ända sen Ramoynd Chandler först skrev "The big sleep".
För att den inre monologen i sin tur ska funka som grepp så krävs det vidare att hjältens ord får tid på sig att sjunka in. Och här har den här filmen sin stora brist: handlingen swischar på i samma hyperaktiva tempo som i alla andra av Robert Rodriguez filmer.
När den nästan helt avhumaniserade hämnaren Marv i filmen säger "jag älskar dig" och menar det, så är det ingen större grej för publiken - han har tagit sig dithän alldeles för snabbt, utan någon större vånda. Och dessutom är han samtidigt upptagen med att simma som en delfin genom kloakerna.

För att byta vinkel lite: på den här bloggen görs en väldans intressant feministisk analys av Sin City. "Den första sanna filmen om patriarkatet"...

måndag, juli 18, 2005

"I can see my house from here"
Bilden här brevid föreställer Plattan, Sergels torg i Stockholm, och är minsann ett satellitfoto utskuret från Google Maps´s nya satellitbildsfunktion.
Sen början av förra månaden har Google maps satsat på att successivt lägga ut fler och fler satellitfotografier över stadsområdenena inte bara i USA, utan även i Asien, Afrika och Europa. I Sverige finns Stockholm, större delen av Malmö och kuriöst nog en del mindre orter som t ex Jönköping upplagda i högupplöst fotoformat så att man kan zooma in hela vägen och räkna hustaken, men bl a Göteborg med omnejd finns fortfarande bara i ganska lågupplöst variant. Så något alternativ till Eniros kartor är knappast Goole maps ännu för oss nordbor. Tjusningen ligger väl snarare i möjligheten att snabbt zooma in och ut i en sammansatt världskarta, samt den lite svindlande känslan av närhet man kan få när man tittar på ett fotografi i stället för att kolla in en ritad karta. Både skogar, sjö och strand blir ett enda sagoland när man ser det litegrann sådär från ovan.
Konstnärliga jobb du inte visste fanns, del 1

Från Platsbanken: Bambutatuerare
"...Koh Phangan har idag restaurang, bar, resebyrå och Thai shop.
Vi planerar nu jobba inom ytterligare ett verksamhets område;
Thailändsk Bamboo Tattoo.
Vi söker således en tatuerare som behärskar den Thailändska konsten att tatuera för hand med Bambu tekniken...."

lördag, juli 16, 2005

Viva Las Vegas

R>Först, lite siffror: När Elvis Aaron Presley dog år 1977, fanns det drygt 150 professionella Elvis-imitatörer i USA.
Sist någon undersökte saken, år 2001, fanns det 85 000 stycken. Man har räknat på det, och om det fortsätter öka i samma takt så kommer en tredjedel av jordens befolkning att vara Elvis-imitatörer år 2019.
NU kan du kolla på den här konvent-bilden från Warren Ellis´s blog.
absolute fräckis
The Aristocrats är en kommande dokumentärfilm som ser mycket lovande ut. Penn Jillette har helt enkelt tagit med sig en videokamera varje gång han åkt på turné, och filmat alla sina stå upp-kollegor när de dragit ett och samma skämt, närmare bestämt det här skämtet.
Så vi har alltså en hel långfilm fylld av de mest namnkunniga komiker - Eddie Izzard, Whoopie Goldberg, Drew Carey, Cartman och George Carlin bara för att nämna några - och alla ska dra olika varianter av samma gamla snuskiga vits.
Jag kan tänka mig två scenarion: antingen ger det ett rent psykotroniskt intryck att höra samma punchline upprepas så många gånger, eller så kommer det att ge en oöverträffbar insikt i hur komisk improvisation egentligen fungerar. För vi vet ju alla egentligen att det aldrig är skämten i sig som är roliga; det är hur man levererar dem som spelar roll, tajming är a och o.

onsdag, juli 13, 2005

Några snabba osorterade länkar:
Kollor har skrivit en bra text om, och länkar till, Evan Roths Graffiti Analysis - grafitti dekonstruerad, bl a som ljusprojektioner.

Intresseorganisationen Sveriges Annonsörer startar en Anti-antiannons-kampanj! Många metanivåer blir det.

Och här har en kille samlat länkar till ALLA Live8-konserterna i Quicktime-format.

måndag, juli 11, 2005

Han bräcker Staffan Westerberg
David Hartman heter en säregen serietecknare och animatör. När han inte gör olika filmjobb i Hollywood så ägnar han sin mesta tid åt den månatliga nollbudgetfilmfestivalen Channel 101, vilken utgör en unik växande samling amatörfilmer skapade av yrkesproffs som egentligen borde veta bättre.
Det märkligaste David Hartman skapat åt Channel 101 är nog de tre nollbudgetavsnitten med Adventerous Unt Magick Haus - en uppspeedad liten saga som innehåller alla de ingredienser man minns från sjuttiotalets barnprogram: antropomorfa byggnader, vuxna som ska föreställa barn, handdockor, mimare, konstiga animationer och obegriplig sensmoral. Lägg till detta ninjor.

Jamen ladda ned den då! Du kommer att tacka mig.

lördag, juli 09, 2005

Det här är veckans bild från London. Den är hoppingivande. Sånt vi behöver just nu.

onsdag, juli 06, 2005

Vad menas egentligen med "lyckat"?
Visst, själva idén var väl lite spexig, men om man nu tydligen ska betrakta hela lanseringen av Kulturpartiet som en teaterföreställning så undrar jag varför ensemblen inte hade repeterat in manuset bättre. Det hela gav ju ett ganska råddigt intryck från början, ingen verkade ha synkroniserat de medverkade (Helge Skog sköt ju egentligen det hela i sank så fort som massmedia fick tag på honom), ingen verkade heller ha skrivit repliker, så aktörerna improviserade fram bleka plattityder när de hade chans att leverera minnesvärda one-liners, Expressen spräckte "hemligheten" långt innan den tidpunkt då det var tänkt att den skulle avslöjas (vilket väl är lite extra pinsamt om nu ett av målen med projektet var att driva med massmedias godtrogenhet) och sedan avslutar man det hela med att sända ut en pressrelease som innehåller rena språkfel!
Vi hoppar över allt tjäbblet om vad det kostade och huruvida det var lämpligt, och ställer istället frågan: VARFÖR var det så råddigt genomfört? Hade de inte någon producent?

Nåväl, vissa menar att det här var en "lyckad pr-kupp" eftersom man "nådde ut till många". Dock bör man komma i håg att nå ut till många är inte alls samma sak som att få goda recensioner, om vi ska fortsätta med teaterliknelserna. Så, man måste ju faktiskt undra: är det enda viktiga för Riksteatern att synas? Inte hurpass proffsigt intryck man gör?

Den roligaste "kuppen" i Almedalen var det för övrigt Marie Söderqvist som stod för. Där talar vi om att testa gränser!

tisdag, juli 05, 2005

Webben är surrealistisk

Tre sinnesförvirrande saker:
Under ones wing (Flash)
Neverending fall(Flash)
David Lynch´s dagliga väderleksrapport (Quicktime)

måndag, juli 04, 2005

Ge folk vad folk vill ha
Det verkar som om nästan alla som tar sig hit via Google har sökt på ordet "grafitti". Varför det är så vet jag inte egentligen, men här är i alla fall några bilder jag tagit med mobilkamera. Klickar ni på dem så blir de större. Håll till godo!