fredag, juli 27, 2007

Fredagsfilmen!

Vaudevilletrion The Ross Sisters (Aggie, Maggie och Elmira) dansar på en höskulle, slår kullebyttor på en traktor och sjunger en sång om grovhackad potatissallad.
Själva sången är inte sådär jättespännande, men dansen - som börjar ca en minut in - är desdå roligare.

Klippet kommer från gamla MGM-spektaklet Broadway Rhythm från 1944. Allt var bättre förr.

* * *
Andra svenska bloggar om: , , ,, , , .

tisdag, juli 24, 2007

Vilks, Mohammed, Felipe, Påven - vi har alla bilderna!

Det blev ett ganska intensivt veckoslut för alla som intresserar sig för det fria ordet, med tre separata fall av censur som slogs om uppmärksamheten.
En sammanfattning kan alltså vara praktisk.

Det skojigaste först:
Det kom som lite av en överraskning att Spanien uppenbarligen fortfarande har lagstiftning mot majestätsbrott.
För det är väl så man måste tolka situationen när en spansk domare i torsdags beslagtog hela upplagan av spanska skämtblaskan El Jueves.
På tidningens egen hemsida verkar redaktionen snarare förvånad och sårad än upprörd över hur det hela har utvecklat sig. "Vi är satiriker (...) Vi har publicerat tusentals karikatyrer av kungafamiljen, och andra människor, förut" skriver de. Bilden här brevid har de också ålagts att ta bort från webben, och där ligger nu i stället en bild av domstolsutlåtandet.
Det är naturligtvis själva konfiskeringen av tidningen som som redaktionen för el Jueves tycker är det värsta. Kallade inför domstol får man förmoda att de har blivit förut, i olika sammanhang, eftersom alla seriösa satiriker råkar ut för det någon gång.
Men just i det här fallet handlar det alltså som sagt om majestätsbrott - ett förlöjligande av regenten - och då kan det tydligen inträffa förhandscensur innan saken ens kommit upp i rätten.

Motsägelsefullt nog är det ju just eftersom det handlar om ett förlöjligande av regenten som man måste hävda att den här bilden har sitt berättigande.
Bilden är ju inte bara en plump samlagsteckning. Av sammanhanhet framgår tydligt att bilden i själva verket föreställer den odemokratiskt tillsatte statschefen i full färd med att tillverka en NY generation av odemokratiskt tillsatta statschefer - ett ämne som väl i högsta grad äger allmänhetens intresse och förtjänar att kunna kommenteras.

Jag kommer osökt att tänka på en liknande karikatyr som Carl August Ehrensvärd ritade av Gustav III för cirka trehundra år sen. Det är enbart eftersom bilden handlar om en kung - i färd att fixa tronföljare - som den blir relevant. Ännu viktigare: det är enbart eftersom den handlar om kungen som bilden blir ROLIG.

Prinsparet skulle alltså förmodligen aldrig kunna vinna ett ärekränkningsmål som privatpersoner eftersom det ligger i deras yrkes natur att det de gör i sängkammaren faktiskt HAR allmänintresse. Alltså måste man ta till storsläggan om man vill straffa någon: att angripa regenten är att angripa hela nationen, alltså ett mycket allvarligt brott, oavsett uppsåt. En skruvad lösning på en skruvad situation.
Vi har för övrigt kvar den här typen av lagstiftning i Sverige också, även om vi inte kallar det för "majestätsbrott" längre - ni kommer väl ihåg hur nära det var att fjortisen som kastade en tårta på VÅR kung höll på att åka på flera år i fängelse?
Tårtkastaren undkom dock det långa fängeselstraffet eftersom vår konung ur djupet av sitt hjärtas godhet förlät honom.
Förmodligen kommer även dethär spanska debaklet att avslutas på liknande sätt, med förlåtelse.
Det här verkar inte handla om hämndlystnad, utan snarare om att makten vill sätta ned foten och, vänligt men bestämt, påminna om vem det är som bestämmer.

Nästa grej på listan är egentligen en total pseudohändelse. Så länge som det bara var ett litet antal tjafsiga bloggare som höll på och hetsade upp sig över Lars Vilks nya Muhammedkarikatyr så fanns det gott hopp om att hela grejen skulle självdö, men nu när den här "affären" har börjat kommenteras på dagstidningarnas ledarsidor så är det väl ett tecken på att vi kommer att få dras med tramset ett tag.

Så, en snabb sammanfattning av turerna här:
1: Tälleruds hembygdsgård ska ordna en liten gullig utställning och beställer en liten gullig bild av en liten gullig hund från Lars Vilks.
2: Lars Vilks svarar med att skicka tre "Mohammed-karikatyrer" till Tällerud istället.
3: Efter att ha grälat inbördes ett bra tag så beslutar de utställningsansvariga på Tälleruds hembygdsgård att inte ta med bilderna i utställningen. De hängs upp ett tag, men tas ned innan vernissagen.
4: En liten klick bloggare börjar yra om att man aldrig får böja sig för hot om repressalier, och resten av landets proffstyckare hänger så småningom på.

Suck. Så vad är det som inte riktigt hänger ihop här?

Tja, till att börja med: HUR MÅNGA muslimer hade, innan utställningen, över huvud taget uttalat en åsikt om utställningen eller om Lars Vilks bilder?
Svar: INGEN! NADA! NOLL!
INGEN har blivit hotad, INGEN utomstående har utövat någon form av påtryckning.
De enda som kan hållas ansvariga för vilka bilder som kom med eller inte kom med i utställningen är - de utställningsansvariga. Vilket för oss över till nästa fråga:

På vilket sätt är det egentligen "censur" att de utställningsansvariga själva VÄLJER att tacka nej till Lars Vilks bilder?
Är det inte helt och hållet deras privilegium - och ansvar - att välja vem som får vara med på DERAS utställning i DERAS lokaler? Att de sen inte kan hålla sams inom gruppen och har börjat baktala varandra i media fråntar dem inte ansvaret.
Ordet "yttrandefrihet" har redan missbrukats å det grövsta i den här debatten. En del verkar fått för sig att "yttrandefrihet" skulle medföra att utställningsgruppen har någon slags yttrandeskyldighet eller möjligen att Lars Vilks skulle åtnjuta någon universiell yttranderättighet som står över både lag, moral och integritet. Men så är det ju faktiskt inte.

Jag skulle vilja vända på frågan: vad finns det egentligen för motivation för Tälleruds hembygdsgård att ställa ut Lars Vilks bilder?
Särskilt när det blir så väldigt uppenbart att Vilks skiter i dem, skiter i deras gulliga lilla hundutställning, skiter i hela Tällerud och över huvud taget skiter i allt som inte är till direkt nytta för hans egna projekt?

sin hemsida skriver Lars Vilks långa texter om sin egen syn på allt det här. De handlar till stor del om "konstens uppdrag" och mycket lite om Mohammed eller hundar. Texterna har ett studentikost, lätt raljerande tonfall men samtidigt en påfallande förkärlek för krångelordet "diskurs". Följande stycke får tjäna som smakprov:
Det är inte det enklaste vare sig med utspel eller debatt i denna sak. Det handlar om vilka intentioner som finns, alltså om verkets diskurs. När vi befinner oss i konsten är det relativt enkelt: Med konsten vill man ingenting särskilt, enbart estetisera ett område som i detta fall är så känsligt att konsten helst går undan

Ja, så där håller det på. Efter ett tag upptäcker jag att jag blir lite ledsen, rent av sorgsen av att läsa Lars Vilks blogg.
Det verkar liksom inte finnas någon substans alls bakom alla hans teoretiseringar utan bara en deprimerande rundgång. För Konstnären finns det tydligen ingenting finare än att Överskrida Gränser, och samtidigt måste vi dra Gränser för vad som Är Konst för annars kan vi ju inte Överskrida Gränserna och då kan det inte finnas någon Konst... ja ni fattar själva.

Vilks förankrar sina resonemang lite vagt bland annat i någon performance av Matthew Barney som tydligen gjorde starkt intryck på honom nyligen, dock oklart om han gillade den eller inte. Känslor, patos eller orden "jag tycker..." hittar jag över huvud taget ingenstans bland ordmassorna.
Enda gången jag kan spåra nåt som liknar genuin skaparglädje hos Vilks är när han hänfaller åt övertydlig flamebaiting: Då spexar han fram en ny liten klottrig bild av Muhammed tillsammans nån som visst ska föreställa Hitler. Och drar en liten vits. Alltid retar det väl någon.

Mitt bestående intryck blir att allting är fullständigt trivialt i Vilks värld.
Alla fenomen och symboler är precis lika värdefulla eller värdelösa i hans ögon och alltså måste han i stället ständigt testa alla andras tolerans för att kunna hitta alla de där gränserna som är så viktiga för honom.
Jag satsar en lagom klibbig flaska med Carlshams punch på att det här i slutändan kommer att gagna islamofobikerna först och främst.

För att bryta av med någonting helt annat: Här är "Miss kitty" av Paolo Schmidlin, en skulptur föreställande den regerande påven Benidictus XVI klädd som dragqueen. Det här konstverket har allting som Lars Vilks teckningar skulle vilja ha men saknar - och då syftar jag inte inte ens på hantverksskickligheten.
Den här skulpturen har sitt ursprung ur en genuin och konkret missnöjdhet med världens ordning - medan Lars Vilks teckningar bara är ett sofistiskt experiment för att testa nån luddig teori.
Den här skulpturen upprör och skapar debatt på egna villkor och på egen hand - medan Lars Vilks teckningar bara är ett senkommet försök att surfa vidare på ett gammalt avslutat bråk som var fullmatat med dolda agendor.
Och, inte minst, den här skulpturen och flera andra konstverk på samma utställning BLEV faktiskt utsatta för censur (med religiösa förtecken dessutom) nu förra veckan - vilket ju faktiskt inte egentligen var fallet med Lars Vilks teckningar.

Så var är protesterna? Var är alla patosfyllda utrop om att man inte får böja sig för påtryckningar? Kommer alla ni frihetsälskande människor nu att visa er solidaritet med yttrandefriheten genom att publicera Paolo Schmidlins och Tom of Finlands bilder på era bloggar?

Spännande fortsättning följer förmodligen inte.

* * *
Andra svenska bloggar om: , , , , , , , , , , , , , ,, , .

lördag, juli 21, 2007

Hairspray - en konstig musikalfilm

John Waters är en frodig gammal attackbög som har gjort roliga, provocerande och barnförbjudna filmer om bajs och ultravåld ända sedan mitten av sextiotalet:


1988 släppte John Waters filmen Hairspray med sin gamla barndomskompis - den tjocka transvestiten Divine - och blivande fulkulturikonen Ricky Lake i huvudrollerna.
Filmen var en vagt självbiografisk historia om de rasistiska och utseendefascistoida undertonerna i tv-programmen för ungdomar i skarven mellan 1950- och 1960-talet:


År 2002 låg manuset till Hairspray till grund för en Broadwaymusikal som blev en stor hit. Sång och musik skrevs av Marc Shaiman, som innan dess främst varit känd for sin musik till South Park - the movie:


Och nu i år så har alltså musikalen Hairspray bearbetats tillbaka till en hollywoodfilm som just haft premiär.

Inget av ovanstående är egentligen det minsta konstigt eller upprörande.
Nej, det jag alltså tycker är så konstigt är följande:
Med DEN bakgrunden, hur kan slutresultatet se så attans tillrättalagt och puttenuttigt ut?

Jag antar att det kan ha nåt att göra med att filmbolaget New Line Cinema på sistonde har gått från att vara en liten independent shockfilmsproducent till att helt absoberas av mediakonglomeatet Time Warner.
Eller så är det helt enkelt så att alla filmer som innehåller Amanda Bynes oundvikligen får en liten tråkig bismak av vanilj.

Hur som helst, trailern kan ju vara missvisande, kritiken har varit positiv, och det här verkar i alla fall vara en kul sommarfilm.
Så naturligtvis får den inte svensk premiär förrän i oktober.

* * *
Andra svenska bloggar om: , , , , , , , .


tisdag, juli 17, 2007

Också ett slags jubileum

Jag gick in på www.birthday.se och knappade in mitt eget födelsedatum. Det visade sig att JUST IDAG så blir jag 12 345 dagar gammal!
Slå det!

* * *
Andra svenska bloggar om: , , .

lördag, juli 14, 2007

Envar sin egen filmrecensent

Roligaste jag sett den här veckan:
Nere vid busshållplatsen sitter en väldigt, väldigt liten klisterlapp mitt på en väldigt, väldigt stor filmaffisch...



Och går man tillräckligt nära så kan man läsa det här:

Det kändes skönt opretentiöst och analogt, och ändå väldigt modernt på något sätt.
Fler människor borde annotera reklam på det här sättet.
Låt det bli en folkrörelse!



* * *
Andra svenska bloggar om: , , , ,.

fredag, juli 06, 2007

Veckans bisarraste filmtrailer

Alltså, japaner och deras konstiga hang-ups och fetischer...

Dom upphör aldrig att förvåna och förbrylla i alla fall.
Och jovisst, den här märkligheten är faktiskt baserad på en bästsäljande roman skriven av en avdankad rockmusiker som tror på UFO:n.
Fattas bara annat.

Hittat via Warren Ellis.

* * *
Andra svenska bloggar om: , , ,, , , , , .