Så här i juletider blir det lätt en massa nojjande kring alla traditioner som måste upprätthållas. Det ska firas på samma sätt "som vi alltid har gjort" för att det ska bli en riktig jul.
Det är då det kan vara nyttigt att påminnas om att all tradition är förändring.
Jesus födelsedag är egentligen nångon gång i mars.
Jultomten är bara några hundra år gammal, och var ursprungligen en hotfull moralist.
Luciatågen var ursprungligen just den sorts pubertala fyllefester som vi nu försöker hindra dem från att bli.
Och "Kalle Ankas jul" var kul på den tiden då det bara fanns två tv-kanaler som aldrig annars visade Disney.
Nu är det dags att gå vidare och låta traditionerna tjäna oss, i stället för tvärt om.
Ett bra exempel på hur detta genomförs i praktiken är det Krampusfirande som fått en enorm revival bland unga människor de senaste åren.
Ni har väl hört talas om Krampus? Det är jultomtens egen onda demon.
Alla vet vi ju att jultomten reser runt i december och delar ut presenter till de barn som har skött sig. Den andra sidan av saken är att tomten även ansvarar för att straffa de elaka barnen. I Storbritannien och Amerika sköts detta genom att tomten stoppar kolbitar i julklappstrumpan som de små barnen hängt upp på sängaveln.
Här i norden kunde tomten under förra seklet åtföljas av ett svartsminkat troll, eller av ”Sotaren”, som stoppade de elaka barnen i sin säck i stället för att ge dem klappar.
Och i Nederländerna, Italien och Tyskland har man alltså Krampus, en fullfjädrad helvetesdemon med horn och svans. Första helgen i december klär sig Krampus i stora, lurviga pälsar och springer gata upp och gata ned, ryter och ringer i en klocka för att signalera till de elaka barnen att han är på väg med sitt ris, så nu är det minsann dags att skärpa sig.
Medan vi stillsamma nordbor för länge sedan har pensionerat Sotaren, så lever och frodas Krampustraditionen nere på kontinenten. På sina håll är det en större skrämselhögtid än Halloween.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar